Söndagen

Jag har haft en stark längtan till att åka fram till pappas grav.... 

Och kämpat emot alla mina känslor som velat svämma över de senaste veckorna, så igår åkte jag och Daniel dit.

Som jag grät, kändes som om att alla mina celler i hela kroppen hade KRIG!

Jag skakade och hade svårt att komma ihåg att andas...

Undrar hur lång tid det skall ta innan man blir lugnare i sin sorg!?!

Och NÄR skall man förstå att pappa inte kommer tillbaka...?

Min känsla nu är att man tryckt på en OFF knapp och så kan vi ej ses, men snart blir det ON igen och allt som vanligt. 

Kan verkligen INTE ta in att jag aldrig får se, känna, och framförallt prata med pappa igen.... 

Det finns så mycket som jag tycker att jag borde sagt!!! 

Så snälla: vänta INTE till imorgon med att säga det där du vill till någon, tänk inte att det måste vara en perfekt tid...

Det kommer inte och du kan vara för sent ute... 

Jag vet att jag skrivit detta förut, men det tål ju att påminnas om! 

Passa på nu i jul att uppskatta, älska & UMGÅS med de du ÄLSKAR.

Det är detta som är något värt och spelar roll...

Efteråt åkte vi till min bror Morgan och hand Irene och fikade. DET är livskvalité!

Vi hade en så mysig stund med dem i deras hem, som sprudlar av trygghet..

Där känner jag en sådan tacksamhet, över det STARKA bandet som vi syskon fått sedan den där hemska natten i somras...

/V.