Kalas....

Min tanke om detta inlägg är att det ska vara lite blottande. 

Förklara vår vardag, vår "situation", varför vi gör (oftast måste...) annorlunda i många lägen. 

Det verkar inte alla förstå. Och tur är ju det, att ni faktiskt inte behöver ha det så.. MEN de som är oss nära (vilket tyvärr ej är så många och det är en historia för sig.) VILL jag gärna att de/ni SKA FÖRSTÅ. 

Är det för mkt begärt..? Vet inte, kanske är jag egoistisk?! 

Iaf igår hade jag ej sådan dag när jag kände ledsamhet, ensamhet, utanförskap och bortvald. 

Allt detta vet jag ju egentligen att jag inte ska känna, men ibland kommer det över mig. Som nu när det blev flera saker som hopade sig och gjorde sig påmint om att vi har ett ANNORLUNDA liv mot många andra... 

När detta sker vill jag bara lägga mig ner och gråta. Tycka synd om mig själv och gärna ha någon som bekräftar till mig att allt jag känner är sant... 

(Eller iaf OK.) 

Och det är det ju, att jag känner så för det är ju min SANNING, eller hur? 

Just nu är "problemet" att vi är bjudna på ett kalas samt en middagsbjudning och troligtvis ej kommer att kunna gå som en HEL familj på något av dessa. 

Varför? undrar ni... 

Jo: för att H inte (troligtvis) kommer att vilja/klara av det. Pga hans svårigheter, som ju ÄR diagnostiserade. 

(En paus: man kan ju redan här avbryta mig och säga att det kanske KANSKE kommer att gå jättebra! Ja, kanske, men VI ORKAR inte chansa!!!! För han är i en UPP-spiral just nu. Arg, aggressiv impulsivt, utåtagerande och allmänt högljudd. Så lägg ner den positiva tanken eftersom DU, ingen utpekad bara allmänt du, inte bor och lever vårt liv.) 

SÅ: kalas på lördag med många extra barn, små barn, som han ej känner så väl eller inte alls kommer han säkerligen ej vilja gå på. Och då mår ingen bra av att vi gör det. Inte allihop iaf. Kanske John och en förälder bara. 

Nästa lördag vid middagsbjudningen så är det ett barn som han varit i en "situation" med (milt sagt) så det finns inte en chans att han vill/ska behöva bli tvingad till den kvällen. 

Och båda dessa är så nära man kan komma i sin närhet, till mina och Daniels syskon. 

Inte ens där kan vi nu åka denna gång. 

Då undrar jag: (när jag känner mig bortvald fast andra ej egentligen ska behöva tänka på OSS varje gång.) vem ska VI umgås med? 

Vänner och bekanta har vi fått välja bort. Men våra familjer vill vi ju INTE behöva ta bort med?... 

Det bubblar i mig med känslor nu! 

Vill förklara allt på ett bra sätt så att ni förstår. Men samtidigt även att ni ska veta att jag inte alltid är arg, och negativ! 

Länge har jag varit glad, tacksam, positiv och förstående. 

MEN just NU så har det runnit över lite med allt. Och det måste också fram.  

Så nästa gång ett barn inte vill ta på sig just de kläder DU vill på kalaset: skit i det! Ni KAN ju åka dit.... 

Det där med ytliga saker har jag lagt på hyllan för länge sedan!! 

Spelar ju ingen roll vad man har på sig, det viktigaste är ju att man KAN åka dit, eller?! 

Tänk på det! 

Nu skall jag ta mig ut ur den här känslan, förhoppningsvis snart, och sedan är jag laddad med energi igen! 

Och jag hoppas även att herr Hamiltons UPP-spiral är på väg ner snart. 

Mest för hans skull, men även för vår skull (familjens) så att vi får det lugnare.

Förstå nu varför jag ej orkar lägga energi på annat/andra än MIN familj. 

Det finns ingen mer... 

Och ifrågasätt inte våra beslut när ni inte testat leva vårt liv. 

Vem som helst är välkommen att testa/ta över en vecka. (Vi brukar skoja om det jag och Daniel att DE skulle prova. Hade lämnat tillbaka inom 2 dagar...) 

Men än så länge har ingen vågat! 

Vill skriva mer, men finner ej orden längre så återkommer säkerligen igen när jag behöver få ur mig mera. 

Älskade skitunge! 

p.s har ni frågor, fråga! Undra inte och tro att ni vet. Ni vet inte alls. 

/V.