Tror jag är beroende av lugn och ro, kan man vara det?
Inte för att vi har det alldeles för ofta här hemma, men jag försöker eftersträva det HELA tiden...
Kanske just för att vi har HÖG volym här hemma och mycket action som jag BARA vill (i mina drömmar iaf) ha det tyst, lugnt och skönt...
Tända ljus nästan varje kväll, D tänder VÄLDIGT gärna kaminen med och detta bidrar till ett lugnare tempo iaf!
Med alla mina hormoner (jag har MÅNGA...) och inte-lugna temperament så är det nog kanske naturligt att hela min kropp skriker efter LUGN hela tiden?
Och i över ett år nu har jag behövt det ÄNNU mera, att det inte ska gå över...
Jag mår SÅ mkt bättre igen, absolut, men kommer nog aldrig bli som mitt gamla jag igen...
Mitt NYA jag är bara till det bättre, det är min slutsats av det hela. Men det är en ständig process.
Många kanske inte har förstått eller sett (det som händer I en kropp är ju inget man SER...) men JAG är verkligen inte så stark som jag verkar hela tiden.
Och det är jag glad för på ett sätt för:
Det som inte dödar, härdar.
Men det liv vi har kräver oftast MER energi än vad jag haft....
Och jag har lärt mig acceptera detta, men det är inte lätt för det.
Man kämpar, hörs mycket och gör allt man kan. Ändå är det många som inte kan förstå...
Dessa människor tycker jag mest synd om..., att man inte kan öppna sitt hjärta och se/förstå att alla människor är OLIKA...! De är stängda och jag tycker synd om dem.
Att man bara kan se till sig själv och inte öppna upp för mer.
Livet är INTE perfekt....
Jag ÄLSKAR min man och mina barn, en extra % kärlek och stöd har mitt regnbågsbarn... Han behöver det.
Kämpa och gör allt DU kan för de dina, men glöm inte att det finns andra som man behöver ha extra förståelse för ibland.
Vad det än gäller.
Alla är inte som DU, tänk på det.
Skulle nog kunna skriva mig trött om detta, så jag slutar NU!
/V.
