Oförståelse...

Idag går jag rakt på: jag har svårt att förstå att alla inte är som jag. 

Seriöst. 

Det är ju inte så att jag är dum och inte förstår ATT alla är olika. Och jag accepterar det (nästan iaf....), men det är alltid lika frustrerande när människor inte agerar som jag gör/vill/tror. 

Haha..... 

Jag som person är en DOER.  

Får saker att hända. 

Löser problem. 

Ringer samtal. 

Styr upp möten eller to-do listor. (Man måste ju bara ÄLSKA to-do listor, eller hur?!) 

Så: när människor inte agerar SOM jag blir jag lätt irriterad. 

För ”hur svårt kan det vara?” 

Och jag har rätt att känna så, men borde för min egen skull försöka förstå det lite bättre så det inte tar så mkt energi från mig. 

För jag hamnar ofta i situationen: 

DÅ ÄR DET LIKA BRA JAG GÖR DET SJÄLV. 

Mmm..... (vet att jag har, givetvis, många i min närhet som är precis likadana.... vilket är underbart.) 

Men när då andra tex; ”nä det har jag inte fått tagit tag i än” eller ”jag kan kika på det” och DET inte händer på flera veckor.... irritation & frustration hos mig. 

Varför gör folk inte bara saker? 

Kan någon svara mig på detta?... 

Och kom inte med bortförklaringar som att de har så mycket nu eller man kan inte göra allt. 

Jag tror på tesen: MYCKET KAN MER. 

Och de som inte får saker gjorda då? Lite gör mindre kanske? Hihi..... 

För VI har mkt att göra i vårt liv, hela tiden. 

Ett barn med speciella behov som påverkar vår vardag enormt. Vi renoverar hus (mest hela tiden...), det skall ordnas med möten, något ideellt osv men ändå kan vi? 

Varför är det så? 

Kanske aldrig blir klok på det? 

Borde öva på MANANA...? Nej, det skulle jag nog aldrig klara.... 

Nu släpper jag det en stund för jag sitter och funderar på hur jag ska lösa alla andras saker... haha. 

Igår gick jag på 4 veckors SEMESTER. 

Och vädret är med oss. Härligt... 

Blir nog en dag på stranden som start idag. 

Ha det fint. 

Och ni: GÖR något idag. Bara GÖR det. *blink blink* 

/V. 

Längtan efter ledighet

Hej, 

På fredag går jag på min semester. Längtar... 

Välbehövlig just nu. Behöver ladda mina batterier, bara vara och slappna av. Tänka, fundera på olika saker, ta beslut. 

Hoppas jag. 

För det är en sak jag lärt mig: att ledighet utan struktur och rutiner KAN vara antingen helt fantastiskt. 

Eller HELT åt helvete. 

Men i år har jag känslan av att det kommer bli bra.

H behöver få vara ledig med. Så, ska se till att vi alla kommer ner i varv för då kommer vi också kunna hitta på saker som tar energi. 

Ni andra (jag kommer generalisera ibland) kan BARA göra saker. Hepp. NU åker vi hit, eller NU drar vi till lekland för det regnar. Haha..... 

Bara tanken får mig att vilja lägga mig ner och inte röra mig. 

Lekland? Aldrig... ”över min döda kropp”... 

Allt vi gör, och då menar jag allt, kräver planering & förberedelser. Detta är A och O. 

Och det går ÅT massor av energi/ork/kraft från oss föräldrar. 

Jag kan vara helt slut FÖRE en aktivitet eller kalas...

”Slappna av, tänk inte så, ta det när det kommer, lugna dig...” 

-Hur många gånger har jag inte hört detta från andra? 

Men vet ni? NI har inte varit med på allt vi gjort, när det händer någonting, han blir arg, kastar saker, gapar fula ord (tack tourettes), puttar små små barn osv.... 

Alllt som hänt är som i en ryggsäck som hela tiden finns med, minnen av vad som hänt, vad som kan hända och vad som KOMMER hända. 

För det gör det. Händer något alltid alltså. 

Ni tycker ”det var väl ingen fara....”, medan för oss är det en SAK TILL... ett misslyckande för honom till. 

Han blir också ledsen, förstår i efterhand att det var fel, ger minskad självkänsla för att SER & HÖR att vi andra anser han gjort fel. 

Så summan av detta (utan att ha gått in på detaljer) är att: 

Det är inte alltid värt det för oss att åka överallt. Kan inte prioritera alla kalas, hitta på saker vi vill: för VI (H, J & föräldrar) orkar inte helt enkelt det just den dagen. 

Det MÅSTE vara SÅ värt det. 

Och en sak till: det är upp till OSS vad vi väljer. 

Punkt slut. För det är inte ni som skall leva med det efteråt. 

Blev ett aningen grinigt inlägg känner jag... men blir så ledsen över förståelsen som är utebliven så ofta. 

Vill försöka förklara det från VÅRT håll bara. 

Nu önskar jag alla en fantastisk dag & även att SVERIGE vinner mot Mexico i em... 

/V. 

Men hallå på er....

Hej, 

Ska vi testa igen? Lite sugen är jag allt. 

På att få ur mig känslor, upplevelser mm i ord. 

Att låta ER förstå min vardag. Hur en dag i mitt liv kan se ut. 

Kanske öka er förståelse?... Tror det kan göra gott. 

För mig att få försöka och för er att lära er något nytt. 

Mycket kommer alltså kretsa runt min/vår store son Hamilton. 

Med allt vad det innebär att leva med en son som har: adhd, autism med tourettes. 

Givetvis blandar jag säkerligen in annat så som mat, shopping, John, Daniel, trädgård, jobb och mycket mer.

Men så ni förstår att detta kommer bli en kanal för att få ventilera lite.... vissa dagar är tyngre än andra och då kan även min förståelse och acceptans bli bättre om jag ”tvingas” skriva ner det? Kanske.... 

För jag vill också börja PUSHA mig själv till mer kunskap. 

Kunskap är makt säger man ju. 

Och jag vill lära mig MER, men vilja och ork är ju ej direkt samma grej. 

Börjar lite smått med en situation som hände i bilen igår när jag och Hamilton var iväg på loppis:

Det står en nästintill halvfull 50 cl Ramlösa i bilen när vi sätter oss.

Jag: ”Om det blir något över så tar jag gärna det.”

Hamilton öppnar och dricker. Allt. Han sätter sedan på locket och ställer ner flaskan igen. 

Inte ett ljud säger han. 

Jag: ”Jaha....” 

Hamilton kollar på mig helt oförstående. 

För vet ni?

JAG sa aldrig att jag ville ha. Att JAG också var törstig. 

Underförstådda meningar är helt värdelösa.... 

För ”vi” (utan autism) förväntas ju förstå vad min mening säger: ATT JAG VILL OCKSÅ HA RAMLÖSA. 

Men det var ju inte det jag sa. 

SÅ.... då får man snällt vara tyst, stå sitt kast (en annan dålig synonym, heter det så?), och fortsätta vara en törstig mamma. 

Haha...... 

Lärdom: jag måste också hela tiden tänka på VAD jag säger, HUR jag formulerar mig och EXAKT vad jag menar. 

Ha en fin em. 

Så hörs vi snart igen. Hoppas jag... 

/V.