Man hinner inte reagera!
Kan ej säga rakt ur vad det gäller, men har med en viss son att göra.
Jag som tycker att min egna acceptans kommit långt, att förståelsen finns osv , MEN kommer nog aldrig (!!?) att vänja mig vid att sådana där situationer uppstår ibland...
Den rädslan som kommer, jag SKAKADE nog i en kvart...
Man får tankar som "vad som KUNDE hänt..."
Och sedan också tanken/känslan man får när man funderar på HUR skall personen i fråga reagera?...
Man vill ju möta förståelse, men anar att det inte alltid kommer att vara så...
En sak skall jag tala om för er: ni har inte en ANING om hur vi har det eller lever vårt liv! (och det skall ni vara tacksamma för!)
Jag är ej arg längre, dock kommer ledsamheten fram ibland och den kan jag bara acceptera och komma igenom.
Förhoppningsvis starkare för varje dipp...
Liljekonvaljerna är snart här!
Nu skall jag njuta av livet och känna tacksamhet över hur långt vi kommit och all den fantastiska personal vi har runt honom.
(Och ge mig själv, ja ni hörde rätt, en klapp på axeln för att jag kämpat så hårt att det tagit oss hit.)
/V.
